Bokflod

Hur skulle du reagera om du visste att inte bara du, utan hela världen hade mindre än ett år kvar att leva?

Första gången jag läste På Stranden av Nevil Shute var i tonåren, på landet hittade jag en gammal sönderläst bok som tillhört min mormor. Efter att ha läst ut den smugglade jag hem den till mig och boken har följt med mig enda sedan dess och blivit mer och mer sönderläst.

Handlingen är i korthet följande: tiden är sextiotal (i framtiden för Shute som skrev den 1957), och platsen är Melbourne, Australien.  Världen har hamnat i ett tredje världskrig och atombomber har detonerats. På hela norra halvklotet är livet utrotat, alla länder ligger öde och tysta och alla människor är döda. Den radioaktiva luften sprider sig sakta mot det södra halvklotet och stad efter stad släcks ner när invånarna blir sjuka och dör. Människorna i Melbourne vet att de har ungefär sex månader kvar att leva innan radioaktiviteten når också dem.

Boken följer några invånare i staden; Peter och Mary är nygifta med en liten dotter, Moira är en ung kvinna som dricker och festar upp dagarna, Dwight är en amerikan vars familj dödades av bomberna. Shute berättar om hur dagarna och vardagen går trots att världen snart går under. Hur människor håller fast vid sina rutiner. Planterar växter de aldrig kommer att få se blomma, tar kurser de aldrig kommer att hinna läsa färdigt. Allt för att inte tappa förståndet.

Det är på många sätt en stillsam bok, trots det dramatiska temat. Shute använder ett tillbakahållet språk och låter karaktärerna leva sitt eget liv. En berättelse med en så tragisk handling hade lätt kunnat bli en snyftande historia, men Shute lyckas berätta den med värdighet och trovärdighet. Jag har aldrig lyckats läsa På Stranden utan att gråta, trots att jag nu har läst den så många gånger att jag kan varje ord. Det är en så fruktansvärt gripande berättelse, berättat på ett osentimentalt sätt. Obevekligt närmar sig världens slut och människorna kan gråta och förtvivla bäst de vill utan att kunna förändra detta faktum. Shutes bok är en av de böcker som verkligen förändrat mig. Läs den, läs den, läs den.

In this last of meeting places

We grope together

And avoid speech

Gathered on this beach of the tumid river

----

This is the way the world ends

This is the way the world ends

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

T S Eliot, utdrag ur  The hollow men, citeras på försättsbladet av På Stranden.

På svenska går boken idag bara att få tag på antikvariat, men på engelska har Vintage förlag gett ut en nyutgåva. Den engelska titeln är On The Beach.

Ibland hittar man böcker man nästan inte vill berätta för andra om, böcker som påverkar en så mycket att man är rädd att dela med sig av dem. Negativa recensioner av dem känns som personliga förolämpningar. En sådan bok är Christopher Isherwoods A single man. Boken är på inga vis okänd, den hyllades som nyutkommen och filmatiserades nyligen av Tom Ford med Colin Firth i huvudrollen.

Christopher Isherwood  föddes 1904 i England. Efter att hans pappa stridit och dödats i första världskriget flyttade familjen till London där Isherwood började sin författarkarriär. Öppet homosexuell och på jakt efter äventyr lämnade han London och flyttade till Berlin. Här blev han en del av mellankrigstidens Berlin; en scen fylld av nya idéer, musik och tankar om sexuell frihet. Under dessa år skrev han en samling noveller som oftast publiceras tillsammans under titeln Goodbye Berlin (Farväl till Berlin). Här introducerades karaktären Sally Bowles, den självupptagna gnistrande cabaretsångerskan som återfinns i musikalen och filmen Cabaret, men som också inspirerade Truman Capote till Breakfast at Tiffany’s.

Tillsammans med W. H. Auden emigrerade Isherwood till Amerika 1939, och bosatte sig i Hollywood. Efter många framgångsrika litterära verk skrev han 1962 boken A Single Man (En enda man). Boken, som av många kritiker anses vara hans bästa, utspelar sig under en dag i Kalifornien 1962. Historien kretsar kring George, en medelålders universitetslektor som precis förlorat sin stora kärlek och sambo Jim. Läsaren följer George under en dag när han vaknar, bajsar, jobbar, tränar, äter middag med en vän och dricker öl med en ung student. Mer är det inte, och ändå innehåller boken så mycket.

Främst är historien en beskrivning av Georges vardagliga liv i sextiotalets Kalifornien där saknaden efter hans älskade Jim strömmar igenom varje handling och tanke. Men under detta finns en betraktelse av vad som utgör en människa, ett jag. Temat märks redan i bokens första meningar;

”Waking up begins with saying am and now. That which has awoken then lies for a while staring up at the ceiling and down into itself until it has recognized I, and therefrom deduced I am, I am now. Here comes next, and is at least negatively reassuring; because here, this morning, is where it has expected to find itself; what’s called at home.”

När man förlorar en människa som man delat så mycket med så förlorar man också en del av sitt jag. Mycket av sorgeprocessen består av att återfinna sig själv. George är inte längre en del av ett par, han är ensam; en enda man. Han går under dagen igenom olika stadier; från hopplöshet via bitterhet till en känsla av hopp. Allt beskrivet med stilistisk skärpa och ett nästan ironiskt språk. Isherwood kallade A single man för sin bästa bok och ansåg att det var den enda boken då han lyckades behålla kontrollen. Där har han rätt, boken är kontrollerad, återhållen. Språkets stramhet ger en känsla av Georges liv, den oerhörda koncentration det krävs av honom för att fortsätta med de vardagliga handlingarna när allt han vill är att falla i bitar. I vissa stunder tar den kontrollerade delen av honom över helt och han tappar taget om sig själv. Trots att historien alltid befinner sig i nuet utan tillbakablickar så lyckas Isherwood med små medel berätta om ett liv och en kärlekshistoria som både var lycklig och olycklig.

Under läsandet väntar jag hela tiden på smällen och undrar länge vad boken egentligen vill säga. Det är inte förrän jag med tårar i ögonen läser de sista sidorna som jag förstår. A single man är en bok om livet, i sin enklaste och svåraste form. Om en människa som är nästan jobbigt mänsklig med alla sina fel. Boken om George är ett av de vackraste personporträtt jag någonsin läst, berättat utan pekpinnar från författaren.

Jag lever efter måttot att alltid läsa boken innan jag ser filmatiseringen. Har du inte sett Tom Fords film – läs boken först. Har du sett filmen – läs boken ändå.

Fotnot: jag läste den engelska originalversionen av boken. Den finns på svenska med titeln En enda man, utgiven av Salamonski Press. Men efter att ha läst detta skulle jag nog ändå rekommendera den engelska versionen.

Filmen har jag ännu inte sett, men här kan man läsa vad DN tyckte om den.