Bokflod

Ibland hittar man böcker man nästan inte vill berätta för andra om, böcker som påverkar en så mycket att man är rädd att dela med sig av dem. Negativa recensioner av dem känns som personliga förolämpningar. En sådan bok är Christopher Isherwoods A single man. Boken är på inga vis okänd, den hyllades som nyutkommen och filmatiserades nyligen av Tom Ford med Colin Firth i huvudrollen.

Christopher Isherwood  föddes 1904 i England. Efter att hans pappa stridit och dödats i första världskriget flyttade familjen till London där Isherwood började sin författarkarriär. Öppet homosexuell och på jakt efter äventyr lämnade han London och flyttade till Berlin. Här blev han en del av mellankrigstidens Berlin; en scen fylld av nya idéer, musik och tankar om sexuell frihet. Under dessa år skrev han en samling noveller som oftast publiceras tillsammans under titeln Goodbye Berlin (Farväl till Berlin). Här introducerades karaktären Sally Bowles, den självupptagna gnistrande cabaretsångerskan som återfinns i musikalen och filmen Cabaret, men som också inspirerade Truman Capote till Breakfast at Tiffany’s.

Tillsammans med W. H. Auden emigrerade Isherwood till Amerika 1939, och bosatte sig i Hollywood. Efter många framgångsrika litterära verk skrev han 1962 boken A Single Man (En enda man). Boken, som av många kritiker anses vara hans bästa, utspelar sig under en dag i Kalifornien 1962. Historien kretsar kring George, en medelålders universitetslektor som precis förlorat sin stora kärlek och sambo Jim. Läsaren följer George under en dag när han vaknar, bajsar, jobbar, tränar, äter middag med en vän och dricker öl med en ung student. Mer är det inte, och ändå innehåller boken så mycket.

Främst är historien en beskrivning av Georges vardagliga liv i sextiotalets Kalifornien där saknaden efter hans älskade Jim strömmar igenom varje handling och tanke. Men under detta finns en betraktelse av vad som utgör en människa, ett jag. Temat märks redan i bokens första meningar;

”Waking up begins with saying am and now. That which has awoken then lies for a while staring up at the ceiling and down into itself until it has recognized I, and therefrom deduced I am, I am now. Here comes next, and is at least negatively reassuring; because here, this morning, is where it has expected to find itself; what’s called at home.”

När man förlorar en människa som man delat så mycket med så förlorar man också en del av sitt jag. Mycket av sorgeprocessen består av att återfinna sig själv. George är inte längre en del av ett par, han är ensam; en enda man. Han går under dagen igenom olika stadier; från hopplöshet via bitterhet till en känsla av hopp. Allt beskrivet med stilistisk skärpa och ett nästan ironiskt språk. Isherwood kallade A single man för sin bästa bok och ansåg att det var den enda boken då han lyckades behålla kontrollen. Där har han rätt, boken är kontrollerad, återhållen. Språkets stramhet ger en känsla av Georges liv, den oerhörda koncentration det krävs av honom för att fortsätta med de vardagliga handlingarna när allt han vill är att falla i bitar. I vissa stunder tar den kontrollerade delen av honom över helt och han tappar taget om sig själv. Trots att historien alltid befinner sig i nuet utan tillbakablickar så lyckas Isherwood med små medel berätta om ett liv och en kärlekshistoria som både var lycklig och olycklig.

Under läsandet väntar jag hela tiden på smällen och undrar länge vad boken egentligen vill säga. Det är inte förrän jag med tårar i ögonen läser de sista sidorna som jag förstår. A single man är en bok om livet, i sin enklaste och svåraste form. Om en människa som är nästan jobbigt mänsklig med alla sina fel. Boken om George är ett av de vackraste personporträtt jag någonsin läst, berättat utan pekpinnar från författaren.

Jag lever efter måttot att alltid läsa boken innan jag ser filmatiseringen. Har du inte sett Tom Fords film – läs boken först. Har du sett filmen – läs boken ändå.

Fotnot: jag läste den engelska originalversionen av boken. Den finns på svenska med titeln En enda man, utgiven av Salamonski Press. Men efter att ha läst detta skulle jag nog ändå rekommendera den engelska versionen.

Filmen har jag ännu inte sett, men här kan man läsa vad DN tyckte om den.